Ibland tänker jag på hur mycket ridningen betyder för mig. När jag inte suttit i sadeln på några dagar eller tappat suget lite, så påminns jag nästan alltid om hur mycket jag älskar det när jag rider, man blir lixom ett med hästen, som om min kropp passar där, som en pusselbit.
Jag känner mig så lyckligt lottad som har något jag brinner för och faktiskt kan säga att jag är bra på, för det är jag faktiskt! När jag är igång och tränar kan jag tillomed vara riktigt duktig! Det är inte alla som har något de känner så för eller har möjlighet att ägna sig åt det... Och det är en av de få sakerna jag känner sånt förtroende i mig själv för.
Även om jag ibland tappar sugen eller kommer mig omotiverad pga mig själv, tids-/orkesbrist eller att jag inte direkt har någon fantastisk häst, så återkommer jag till den slutsatsen. Och jag påminns oxå om hur mycket jag älskar min fina gamla ponny! Hon må vara gammal, men hon är så fin fortfarande. Det är bara jag som sätter stopp, hon har många fina år kvar <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar